7.7.17

Om att bara "ges" två alternativ och eldrivna drömmar om en grönare värld

Volvo har gått ut med nyheten om att från och med 2018 kommer de bara att tillverka elbilar. Stor nyhet inom den gröna världen. Stor god nyhet. Om man följer det positiva teknokratiska tankespåret det vill säga. Det tankespåret sätter också den vita mannen på en pedestal, glorifierar honom (Elon Musk, anyone?), och får honom att se ut som en hjälte vars övernaturliga krafter (Schwarzenegger, anyone?) som kommer att rädda hela mänskligheten och skapa alla förutsättningar vi behöver för ett bättre liv i framtiden. Jag är egentligen inte förvånad över att den är sorten tankespår finns. Vi lever ju i en värld där tankar om demokrati och öppen dialog utgör grunden för hur majoriteten ser på social samvaro och politisk styrning. I en som kontext bör det finnas utrymme för alla sorters visioner och tankar om framtiden, också teknokratiskta lösningar måste få synas i den dialogen. Det som förvånar mig är hur den här sortens tankar alltmer blir så dominanta att de som följer ett annat tankespår om hur framtiden skulle kunna te sig inte ges utrymme att föra fram sina tankar och idéer. Jag frågar mig, lever vi i en demokrati om det enda sättet vi ges tillåtelse att diskutera lösningar på klimatproblemtiken kan ske genom teknokratiska debatter?

Igår blev just detta dilemma än en gång så synligt för mig då jag försökte reflektera över problematiken som Volvo-nyheten medför tillsammans med andra. Snabbt fick jag höra att några andra alternativ inte finns, jag måste välja, ska jag leva i en oljdedriven framtid eller ska min framtid vara driven av eldrivna lösningar. Något annat finns inte, sades det åt mig. Men jag vägrar leva med enbart två alternativ. Även om det betyder att jag blir åsidosatt i dessa diskussioner som en galning med lite verklighetsförankring så vägrar jag.

 Mina tankar om vart den här sortens lösningar kommer att föra oss och vår planet är nämligen inte värst välkomna just nu. Jag är välmedveten om det. Har varit det länge. För det mesta är det en orsak till varför jag inte orkar engagera mig i diskussioner om vår eldrivna framtid. Jag vet på förhand att det jag har att säga inte är välkommet och kommer att på ett eller annat sätt att delegitimeras. Det gör varje gång fruktansvärt ont att leva med vetskapen att avlägsnar byar bebodda av människor vars livsöden kommer att bli  negativt påverkade, eller inte bara bli men redan är det, inte anses vara tillräckligt viktiga i debatten om den gröna framtiden. För det är ju så att den gröna teknokratiska drömmen aldrig låter sig själv konfronteras med sin egen övermäktiga arrogans. Den arrogansen som bygger på en underförstådd världsordning där den vite mannen (och den vita kvinnan för alldel så länge hon följer den vite mannens tankespår) har rätt att utnyttja alla guds rikedomar på denna planet utan att behöva tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Gud har givit den vite mannen denna planet i gåva för att brukas, himlen kommer att sätta den vite mannen fri från den skuld  han bär med sig till graven när hans eget liv är över. Det vill säga, vi har all rätt i världen att forsätta slakta andras liv bara vi räddar vår egen plats här på jorden från det stundande klimathotet. Andras platser är inte viktiga. Andra problem är inte viktiga.

För att förtydliga mig vill jag ännu berätta vad jag har för problem med den rådande visionen om en eldriven framtid. Den drivs av ekonomiska intressen som i grund och botten inte tar hänsyn till andra sätt att leva med naturen som människan är en del av. För att skapa en eldriven framtid utan att ändra på vårt sätt att leva behövs metaller. Mycket metaller. De här metallerna måste utvinnas från någon plats här på jorden. Det skapar problem på den platsen. Föroreningar, tvångsförflyttningar, förändrade livsvanor som gör människor ännu mer beroende av det ekonomiska systemet och inte naturen som de är beroende av. Dessutom diskuteras inte heller varifrån all denna el ska komma. Solenergi? Vinden? -hur många lokalsamhällen skulle tvingas ge upp sina markområden för den sorten lösningar? Ett alternativ är givetvis också kärnkraft. Say no more om den saken. Eldriven grön framtid med kärnbränsle som grund. Givetvis har den teknokratiska gröna drömmen också många innovationer på gång som handlar om att hitta nya sätt att producera el. Jag bor i energiklustrets förlovade region. Här finns ju massor av exempel på forskningsprojekt där man jobbar med just precis detta. Fint så. Men fram till denna dag har jag inte sätt några sådana projekt jobba utifrån vetskapen om den vite mannens skuld och såret som hans agerande orsakat vår jord sedan han befriades (befriade sig själv?) från sitt ansvar att ta hand om livet här på jorden.

Så sånt om mina tankar om en eldriven framtid. Visst är det bra att så många människor nu tänker på lösningarna på vårt oljeberoende. Men ibland undrar jag om lösningarna som erbjuds verkligen handlar om nya gröna ideal och klimathotet. Eller handlar det bara om att fossila bränslena håller på att ta slut så det som håller vår högteknologiska (och arroganta) livsstil vid liv måste snabbt programmera om bränsletillförelsen till andra källor så att vi alla kan fortsätta leva i en 'business as usual' mentalitet.

När jag bara ges två alternativ, välj mellan en fossildriven och en eldriven framtid, vägrar jag välja. Jag har fortsättningsvis rätt att vägra välja. Vi lever ju trots allt i en demokrati, eller hur? Att diskussionen avslutas just i den stunden då jag vägrar att välja är bara så symptomatiskt på hur lite spelrum det egentligen finns i den sortens demokrati vi lever i idag. Men jag vägrar välja. Och det är mitt sätt att dra en gräns mellan det teknokratiska gröna tankespåret och mina egna tankar om en grönare värld. Jag ska inte behöva välja mellan enbart två alternativ. I en demokrati ska alla sorters olika alternativ kunna samexistera i drömmarna om vilken framtid som är vår...



15.6.17

Full blom - då livet blomstrar igen

Nu är det sommar där ute. Underbart! Jag är alltid lika förundrad över hur snabbt naturen förändras på våren. Också så i år fast vi hade en  väldigt långsam start på grönskan. Ändå är jag helt galet förvånad över att se hundflokan gå i blom redan och för att inte tala om hur bråttom jag har att hinna plocka alla maskrosorna i gräsmattan innan de blir till stora bollar av maskrosfrön.

Fritiden går åt till att njuta av fågelsången, mullen, dofterna, barnen som plaskar i vattnet (ja vi var ner till simstranden för första gången igår), och att samla en massa gröna ätbara växter. Jag trodde inte i vintras att jag skulle orka engagera mig med naturen igen. Jag var så obönhörligt trött ännu i mars när jag stirrade på äppelträdet som skrek efter beskärning. Det blev ingen beskärning, jag lät det gå förbi. Orkade inte. Men nu. Nu är det full blom i alla träden på gården och jag har inga som helst problem med orken.

Vi (jag) hjar utökat vår odling till att innehålla ett 8 m2 växthus. Förra årets försök med ett jesustejpat väggväxthus avskräckte mig inte. Nu odlar jag ca 10 st tomatplantor, en slangurka, en vattenmelon, och en planta med de där små gula frukterna som jag inte kommer ihåg vad de heter mera.

Jag hade lovat mig själv att inte utöka odlingsarealen i trädgårdslandet men men... fick ändå för mig att jag skulle ha en varmbänk att driva upp squash och gurkplantor i.... och sen måste jag ju flytta på potatislandet då växthuset behövde den platsen. Sen blev ju den platsen där växthuset stod nu ledigt så där blir det bönodlingar nu i sommar. Få se hur det går. Man är alltid så hoppful så här innan skadesjuren och ogräset slår till. Tänker inte ens låtsas om att det finns sådana hotbilder på horizonten just nu. Allt är bara så otroligt härligt när grönskan, fågelsången och hummelsurret i äppelträden slår till.

På samma gång går illusionen om demokrati upp i rök där i maktens korridorer. Alla ridåer rasar för en stund medan vår statsminister och hans partners rör om i sin regeringsgryta. När jag imorse lyssnade på radion om låneförhandlingarna i Grekland insåg jag hur små vi 'vanliga medborgare' är i det här spelet. Att tro att en röst har betydelse känns helt absurt med tanke på allt det motstånd som funnits genom åren i Grekland men som bara spelats bort av makthavarna och kreditgivarna.

Nej vet ni, vilken tur att det är vår just nu och man har möjligheten att pynja på i sin egen trädgård - så skönt att höra fåglarna sjunga istället för att ratta in radio-nyheterna....Dessutom sägs det väl att en trädgård är bästa botemedlet, bästa vägen till en god hälsa. Det lär behövas framöver...


Ha det gott!




9.6.17

Karonkor

Det är alldeles fantastiskt att få delta i en karonka. Att se den lättade och glada disputanden få fira sina många år av slit är nog en av de roligaste delarna av att jobba i en forskningsmiljö. Vackra tal, känsloladdad miljö och allt så autentiskt, så var det igår kväll på första karonkan sen min egen. Min kollega lyste och det kändes så fint.

Det är sällan man på arbetstid hinner snacka av sig med kollegerna. Det hinner man på en karonka. Det vackra med detta är att detta är tillställningen där det är helt ok att på småtimmarna engagera sig i en djup ontologisk diskussion. Och sånt är aldrig heller fel, på en karonka.

Lyckade disputationer och karonkor är bara så bra! Tacksam över att ibland få möjligheten att uppleva sånt.

4.5.17

Alternativen i den alternativlösa tidens tidevarv

Det är inte lätt det här med att förespråka alternativen. Det är många som kämpar idag inom jordbrukssektorn. På tok för många. Det här har väldigt lite att göra med hur mycket de satsat och hur bra de klarar av att sköta sin gård. Det har däremot väldigt mycket att göra med de större strukturerna för det moderna jordbruket. Tillväxtfokuset, låneberoendet, låga matpriser (konkurrens från utlandet) och ett stödsystem som inte gynnar småbönder är alla faktorer som gör det väldigt svårt att få lönsamhet i smågårdar idag. Många knäar. Det går inte att bortse från det. Och det vill jag inte heller göra. Må detta stå klart för den kritiske läsaren. Jag ÄR medveten om utmaningarna. Men fortfarande fascineras jag av att trots den synbara alternativlösheten och utmaningarna så finns det tendernser i nutiden som tyder på att något nytt håller på att ta form. Vad är det som som håller på att hända? Hur uppkommer nya alternativ i alterntivlöshetens tidevarv?

Här stöder jag mig en del på min tidigare forskning om 'territorial movements' i Latinamerika.  Jag vill tillägga att jag använder ordet 'territorial' istället för 'social' väldigt medvetet, för att signalera   att det inte enbart handlar om sociala processer utan att människan och naturen samverkar i sin organisering och det är också det som utgör styrkan i själva mobiliseringen. I mina studier om territorial movements rör jag mig både på det materiella och imaginära planet i min analys över vad som gör att sådana rörelser uppkommer och klarar av att utmana rådande strukturer. Jag menar att rörelsen kan enbart vara stark om den är dels medveten om sina egna drömmar (imaginära) om vilken sort värld den är med och bygger; och om den dessutom har de materiella förutsättningarna att bygga en sådan värld.  De ekonomiska relationerna kommer att definieras utifrån drömmarnas värld, utifrån vilken värld som kollektivet vill leva i. Men utan materiella förutsättningar har inte dessa drömmar en chans att förvekligas. Det måste finnas ett samspel mellan drömmar och materialitet. Mina egna observationer och tidigare forskning om bl.a. de landlösas rörelse i Brasilien tyder på att mycket av det interna arbetet i 'territorial movements' handlar just om att bygga upp det här samspelet, det är det som gör dem starka.

Nu tillbaka till alternativvärlden här hos oss i Norden, den som handlar om omställning till ett regenerativt jordbruk som tar hand om jorden, gör den hel igen istället för att  (för-)bruka den. Här ser jag väldigt lite av den kollektiva strategiska politiken som jag är van att se och höra om i de latinamerikanska rörelserna men tendenserna är fortfarande de samma: en strävan att återkoppla till naturen, att frigöra sig från beroendet av ett system som förtrycker och förstör och istället skapa platsbundna förutsättningar för liv, för cirkulation av liv i naturen som människan är en del av. Så för mig ter det sig naturligt att studera de här rörelsernas inre motivation: finns det belägg för att kunna påstå att även dessa organisationsformer agerar utifrån drömmar och drömvärldar som bryter med  berättelsen om evig linjär tillväxt, som bryter med separationen mellan människa och natur, och som bryter med hierarkiska (marknads-)relationer och som istället bygger på nygamla former av sociala och territoriala relationer?

Om det är så att alternativen bryter med mycket av det som finns inom nuvarande system så kan inte de utvärderas på basen av hur väl de mäter sig med den konventionella modellen, hur attraktiva de är utifrån den konventionella modellens underliggande motivationsfaktorer. De fungerar inte inom de motivationsrelationerna, utan de bryter med dem.  Det handlar inte om att maximera den monetära vinsten, utan att skapa förutsättningar för liv. Hur vi ser på fattigdom och misär kommer att totalt omkullkastas om vi i slutar se på jordbruk som monetära produktionsenheter som ska maximera vinsten och istället börjar värdera bondens insats utgående från hur bra hon eller han lyckas återskapa förutsättningar för liv. Här vill jag genast påpeka att jag nog ser att det monetära är en del av helheten eftersom jordbruksföretaget fortfarande måste gå runt ekonomiskt för att kunna forstätta skapa förutsättningar för liv. Frågan är snarare (just nu) hur mycket vinst  som ska skapas, och under vilka premisser ett regenerativt jordbruk överleva.

Här vill jag inflika att det här betyder att det är helt naturligt att den här sortens jordbruksföretag inte lever på inkomster från matförsäljning allena. Eftersom matproduktion i småskalig skala gjorts olönsam i dagens system så kommer det att vara fruktansvärt svårt för den enskilda bonden att kunna skapa sådana premisser att företaget hålls flytande bara på basen av vad som är kommersialiserbart  just nu. I brytningsskedet är alltså kompletterande verksamhet en naturlig del av alternativen. De ska inte ses som ett bevis på att alternativen inte har en chans att lyckas. Istället ser jag att användningen av lönearbete, leader-finasierade projekt, 'green care', volontärarbetare (wwoofare), och det att man erbjuder avgiftsbelagda kurser i det man håller på med som förutsättningen för att de här alterntiven ska kunna uppkomma just nu. Tack vare sådana initiativ kan företagen hållas på fötter medan nya former av människo-natur-relationer fortsätter att ta form.

I långa loppet, bortom brytningsskedet så handlar lönsamhet om andra sorters relationer än enbart vad balans-och resultaträkningen ger i handen. När ett lantbruksföretag byggs upp utågende från att skapa förutsättningar för liv istället för profit så kommer  hela organisationsstrukturen och 'tekniken' som används att se helt annorlunda ut. Det blir mindre tryck på att kontinuerligt växa (och därmed tryck på att vara beroende av lån) om hela jorbruksmodellen bygger på cirkulära system i naturen. Jag ser att permakultur och regenerativt jordbruk drar nytta av cirkulära system som existerar redan i naturen av sig själv och därför skapas förutsättningarna för att frigöra sig från många externa beroendeförhållanden. En sådan form av jordbrukande minimerar således beroende av externa aktörer som tillför jordbruket foder, gödsel, bekämpningsmede, bensin, och dyra eldrivna maskiner men som också gör bonden sårbar för exerna chocker från prishöjningar och störningar i råvarutillförseln från den globala marknaden. Det skapas resiliens. Platsbunden cirkuläritet skapar resiliens. När designen och tekniken stöder cirkulära system och skapar förutsättningar för återskpande av liv i alla dess former uppstår resiliens helt naturligt. 

Det vackra är att det är enbart resiliens som ger alterntiven makt att utmana rådande system. Ur resiliensen, eller den inre självorganiserande styrkan, kan kollektiva processer börja ta form, precis som de gjort i Latinamerika. Vi kan få en 'politics from below' så snart alternativen växer sig tillräckligt starka här hos oss, så snart de har tid att organisera sig, att skapa allianser mellan olika platsbundna verkligheter, s.k. translokala nätverk av rörelser som kräver en förändring. Men kravet om förändring kan inte bestå av utopier i alternativlöshetens tidevarv. Förändring kan enbart födas ur rörelser som kan påvisa att alterntiven redan existerar, att de inte är utopier utan att de faktiskt fungerar och inspirerar till nya organisationsformer bortom den värld vi blivit vana att leva i. Det är där drömmarna möter det materiella som nya världar skapas, där alternativen bara genom att vara det de är kullkastar alla teorier om vad som borde vara. Det är där i de processerna som nya världar uppstår, världar som inger hopp i alterntivlöshetens tidevarv.

1.5.17

Om 'Sista skörden' och alternativen

Den som sett dokumentären 'Sista skörden' som sändes på SVT i början av veckan, och som finns att ses även utanför Sveriges gränser på SVTplay, går kanske omkring med en känsla av oro inför framtiden just nu. I fall man inte visste om dessa katastrofalt stora utmaningar vi står inför inom det moderna jordbruket kan informationen i dokumentären orsaka väldigt mycket ångest.
Klockan tickar medan vi fortsätter att så frön för en framtid som inte kommer att hålla. Redan nu slaktar det moderna jordbruket liv och livscyklar, ja hela ekosystem har redan försvunnit för att vi inte haft förmåga att trycka på stopp-knappen. Jag har redan i några år vetat om de här sakerna, kanske inte så här välutstakat som SVT nu lyckas lyfta fram det, men inget av det som kom fram var egentligen nytt för mig. En av orsakerna till att jag i tiderna startade den här bloggen var just precis vetskapen om just detta: hur ohållbart vi lever idag, hur nästan alla val vi gör idag är kopplade till förstörelse av liv och hur tiden bara rinner ifrån oss, utan att vi egentligen gör något åt saken.
Bloggen var ett sätt för mig att försöka fokusera på lösningarna. Jag ville ha en plats där jag kunde skriva om allt det vackra som fortfarande finns, om möjligheterna vi har att välja annorlunda om vi bara vågar göra medvetna val. För det här kräver att vi aktivt väljer annorlunda, annars kommer vi inte att lyckas vända skeppet.
Att aktivt välja annorlunda till det hur vi väljer i dag att leva, producera och konsumera kräver dessvärre att vi har vetskap om vilka alternativen är. Problemet är att vi på något sätt lyckats intala oss själva att det inte finns några alternativ. Vi lever i alternativlöshetens tidevarv. Det är inte så att alternativen inte finns. De finns. Problemet är att inga vettiga alternativ existerar på individnivå som inte innebär ganska stora omställningar för den moderna individen.  Vi kan således inte konsumera oss ur den situation vi befinner oss i just nu. Inte kan vi heller som enskilda individer producera oss ur den här situationen inom vad som för tillfället anses vara mest lönsamt och effektivt. Reglerna, normerna, och insitutionerna som existerar i vårt moderna samhälle stöder inte heller alternativen. Så att se en film som den som visades på SVT Play kan för gemene man i värsta fall bara leda till ångest och känsla av vanmakt utan någon som helst sorts känsla av att vi nog ännu kan fixa detta.
För att inte låta oroskänslan ta över så tänkte jag här lägga in en länklista till saker som redan är på gång i Norden, saker som visar att vi behöver inte alls vara långt ifrån en lösningen. Tekniken, kunnandet, och organisationsmodellerna finns redan, problemet är att de inte sprids av sig själv utan aktiva individer/grupper som tar tag i det. Jag har börjat samla en lista på intressanta saker som är på gång, ni får gärna fylla på i kommentarsfältet om ni känner till fler!
Varsågoda, här är min lista på några spännande projekt:
Permakultur/regenerativt jordbruk
För att 'hela jorden' från den grymma våldföring som den fått utstå de senaste 50-100 åren behövs nya (och gamla) sätt att bruka jorden. Jag har med gläde följt med hur sådana projekt nu börjar se väldigt lovande ut på flera platser även här i Norden. Här är några sådana exempel där vi kan lära oss mycket om hur ett helande jordbruk kan se ut:
 Ridgedale Permaculture, Västra Ämtervik, Sverige
Fjällbete,Åre Sverige 
Sotoftes jordbrug, Själland, Danmark 
 Qvidja gård, Pargas, Finland
Andelsjordbruk (CSA)
 Det kommer inte att räcka med att vi stadsbor sätter allt odlingsansvar på några få bönder som bor ute på landsbygden. Vi måste samarbeta.Samarbete inom jordbruk i olika sorters former brukar gå under benämningen 'CSA', Community Supported Agriculture. I Sverige har man nyligen startat en gemensam organisation för andelsjordbruk och i Finland har den här sortens 'community supported agriculture' börjat kallas för kumppanuusmaatalous. Ett väldigt spännande projekt jag följer med är Ruokaosuuskunta i Helsingfors som startat som ett kollektiv som handlade mat direkt från olika bondgårdar för ett tiotal år sedan. Idag har de ett eget växthus och en egen bonde. De driver också ett café inne i Helsingfors som hjälper till att göra projektet känt bland landsbygdsavfäjärmade stadsbor. Ett annat liknande projekt som pågår i Esbo heter Pienkylä.
Stadsodlingar
 Statsodlingar är ett bra sätt för oerfarna stadsbor att närma sig odling och matproduktion i sin egen hemmiljö. Förutom att det ger ett lyft åt stadskärnan så är det ett välidgt bra sätt att öka synlighet för grönsaksodling och skapa en känsla av tillhörighet bland de som deltar i odlingsgrupperna. Det finns lyckade projekt i Göteborg. Jag känner också till projekt Umeå som är väldigt spännande för den som vill inspireras och starta upp något liknande i sin hemstad. Stadsplaneringen lär vara väldigt välvilligt intsälld till sådana här typer av projekt, just för att det ger ett sådant lyft åt stadens egen image. I England finns det också ett jätte megahäftigt projekt som heter Incredible Edible som handlar just om stadsodlingar. Jag hörde om det av en av de som varit med och startat upp det på en konferens i London i september i fjol.
Skolträdgårdar
För att vi ska kunna förstå kopplingen mellan oss själva, maten vi äter, och jorden vi brukar så behövs krafttag redan i unga år. Om barn förstår varifrån deras mat kommer, och om de på samma gång får lära sig i skolan om problemen med det moderna jordbruket, kan saker hända snabbt. Inte bara det att barnen får upp ögonen för vikten av att vårda den jord som står värd för vår mat, de kommer också att sprida buskapet till oss vuxna där hemma. Det är därför skolträdgårdar är så viktiga just nu. De fostrar inte bara barnen - de kan sköta om att fostra hela samhället. Plus att skolträdgårdar ju kan användas för att samla lokalsamhället och för att lära ut nya innovativa odlingstekniker som sedan förs ut uranför skolgården till andra odlingsbara ytor. I Sverige pågår redan några spännande projekt. Bland annat i Gyttorp skola i Nora har man en expert i permakultur som hjälper till att designa en skolträdgård. Det finns också många andra intressanta projekt på gång, som till exempel bloggen Odla i Skola om skolträdgården i Tollarp i Sverige. Vi håller som bäst på att få igång en skolträdgård i mina barns skola, jag hoppas kunna rapportera mer om det projektet här på bloggen bara vi kommer igång (och blir av med denna arktiska kyla!).
Arbetshästar:
Vill vi ge en seriös chans åt maskarna i vår matjord så måste vi tänka om gällande traktorn. Dokumentären  i SVT talade också om hur traktorhjul packar jordmånen på sånt sätt att det blir omöjligt för maskarna att tränga sig igenom där hjulen kört. Dessutom har vi ju en tickande bomb i energitillförseln till alla dessa vrålåk till traktorer. Hästar skulle kunna uppfylla en viktig funktion på ett jordbruk där det behövs lite mer än bara människokraft. Förutom att hästar är bra arbetsdjur så tillför även de näring till jorden med sitt eget lilla kretslopp. Jag har inte tillsvidare hört om någon som verkligen använder hästar för att bruka jord (förutom den danske bonden Frank som ju besökt oss för drygt ett år sedan) men i Finland finns det ett center med beredskap att lära ut tekniker. Centret har nätsidor på finska och engelska. Med lite googlande hittade jag också några gårdar i Sverige där man redan länge använt sig av arbetshästar i småskaligt jordbruk.
Åfeltin työhevoset, Finland (ordnar kurser på finska och engelska)
Bränneslätt gård, Skåne, Sverige (finns en bok om gården som heter Bondens Jord, utkom 2001 och slutsåld sedan länge)
Sågkvarn gård, Småland, Sverige
Matmarknader
För att kunna skapa effektiva lösningar då det gäller att nå ut till matkonsumenter behövs nya lösningar. Som ni kanske vet har jag varit med och startat upp det facebook-baserade lokala matnätverket REKO här i Finland. REKO är en ypperlig möjlighet för skapandet av lokala matmarknader, så länge konsumenterna fortsätter att visa intresse för lokalproducerat. Men det finns mer! I Sverige håller man som bäst på att ta fram ett nytt App-baserat system som heter 'Local Food Nods' - det gör kontakten ännu smidigare mellan konsument och producent än vad Facebook kan erbjuda.
Alla dessa initiativ ger mig hopp. Jag tänker att saker kan gå ganska snabbt nu om människor bara blir tillräckligt medvetna om situationens allvar och börjar aktivt engagera sig i de här frågorna. Vi behöver en folkrörelse för vår egen överlevnad. Tiden då vi hade lyxen att ignorera hur vår existens är beroende av jordens välmående är förbi. Vi har inte råd att fortsätta tro på röster som förkunnar att de här projekten jag just beskrivit är en enda drös av orealistiska drömmar och hur det är enbart det moderna storskaliga monokultursjorbruket som kan förse jordens befolkning med mat. Nej, det är den verklighet vi lever i just nu som är orealistisk. Det är den verkligheten som vi inte har råd att leva med mera med alla de ohållbara externaliteter som denna verklighets jorbruk får till stånd. Tänk vilken lycka att lösningarna redan finns! Det är nu upp till oss själva hur vi väljer att välja vår väg mot framtiden. Framtiden behöver inte vara hopplös, lösningarna som redan finns är vårt hopp! Det går, om man vill. Frågan är snarast: vill vi?

21.4.17

Den nya ekonomin, del 1: stickläger

Jag har deltagit i mitt livs första stickläger. Och jag som inte stickar. Fast nu gör jag ju det då.

Mina intensiva timmar ute på Pörkenäs gav mig så mycket nya perspektiv på livet, vackra perspektiv av hur nya gemenskaper och sammanhang som drivs av lusten att skapa ser ut.

Det var: lärorikt, mysigt, rogivande, hoppfull, vackert, fullt av kvinnlig visdom, lustfyllt, och så mycket mer.

Jag har hört berättelser om allt mellan himmel och jord. Sådana där förtroliga berättelser som jag kunde känna att har berättats genom tiderna i syjuntesammanhang i lite olika format beroende på tidsepoken då de utspelats.

Jag har lärt mig: att många ingenjörskvinnor dras till stickning, att internet är det som gett stickningen helt nya dimensioner, att novitas garn nuförtiden är dåliga efter att spinneriet de förr använde i Finland har stängt, att det finns också många stickläger runtom  i Sverige och Danmark, att lokala spinnerier är en bristvara medan lokalt fårull är problemavfall, för dyrt att behandla och spinna i stor skala, att det finns en ullspinnarguru någonstans i Vörå.

Och så mycket mer.

Ja, och så har jag lärt mig grunderna i stickning. Mitt första ullsocksskaft har jag redan stickat.

Detta var min första upplevelse av den nya ekonomin, något som jag kallar  'community based ventures', eller 'communities of reconnection'. I sådana här samnanhang finns ingen egocentricitet, bara ett stort sammelsurium av garntrådar, stickor  och berättelser som för oss samman till något större i stunden.

Yes, Friday, I am in love.

9.4.17

Om livets otippade vägar och känslan av tacksamhet

Vi har nu bott i min gamla hemstad i drygt fyra år. Att flytta tillbaka hit var för mig ganska så otippat. Eller för att vara riktigt ärlig så var det nog helt otroligt otippat. Hade någon sagt åt mig ett år tidigare att vi skulle flytta hit och att barnen skulle gå i min egen skola så hade jag inte trott det. Skulle någon ha sagt att många av mina avlägsna barndomskompisar och skolkompisar skulle komma att sitta bredvid mig på mina första föräldramöten så hade jag nog bara skrattat åt dem. Otippat. Det var vad det var. Ja faktiskt var det ju så att ett år innan vi flyttade till Vasa så blev min man erbjuden ett jobb på den firman där han nu jobbar. Han tackade nej. Delvis för att jag sa åt honom, over my dead body, never ever, att jag flyttar dit. Så pass otippat var den här flytten. Men om man låter livet välja vägarna för en så kan det ibland ske abrupta förändingar i riktningen på livet.

 I det här fallet lät jag livet välja. Inte många månader efter att min man tackat nej till jobbet i Vasa så hände något inom mig. Jag började drömma. Plötsligt drömde jag om ett liv utanför Helsingfors. Och jag kunde inte få ett slut på den drömmen. Den blev bara starkare och starkare och till sist var jag helt besatt av tanken att vi måste flytta. Och helt av en händelse råkade det sig så just då, några dagar innan vi skulle resa till Chile för mina fältstudier, att min man fick ett telefonsamtal. Det var företaget han sagt nej  till några månader tidigare, nu hade de en ledig position som han verkligen blev intresserad av. Och så blev det  som så att min chilenska man kom att spendera sin första höst i Vasa med min farfar som var inne på sina sista dagar här på jorden, medan jag och barnen spenderade dagarna tillsammans med hans familj i Chile.

Helt absurt hur livet väljer för oss ibland.

Ikväll när jag scrollar genom mitt facebook-flöde och ser status-uppdateringarna av många av de människor som jag lärt känna här hemma under de senaste fyra åren inser jag varför mina drömmar kallade på mig. Det var inte enbart storstadsångesten som tvingade mig bort, det var också något annat, något större, som kallade hem mig den där våren för fem år sedan.

Jag kan inte beskriva i ord vilka underbara människor jag fått lära känna under de här åren. Så mycket värme, så mycket härliga relationer, det är helt fantastiskt hur vackert livet varit då jag valt att bejaka mina egna rötter och låta livet välja för mig (istället för tvärtom). Och det handlar alltså inte om en handfull människor som råkat korsa min väg. Nej, jag tror faktiskt att jag kan räkna med långt över femtio (!) underbara personer som jag fått glädjen att lära känna. Vissa av dem har varit halvbekanta under min egen barndom, men de allra flesta hade jag aldrig mött förrän under dessa fyra år. Mycket har jag att tacka REKO för de här nya vänskaperna men det är långt ifrån bara 'mat-människor' som blivit en del av mina relationer här i Vasa.

Jag fylls av en otrolig känsla av värme och tacksamhet då jag tänker på alla dessa vackra personer som nu är en del av mitt liv. TACK! Tack alla ni nya vänner och bekanta! Tack livet!

Med tanke på de här nya relationerna är det ganska lätt att förstå varför den här vintern varit tung för mig. Då vi flyttade hit valde jag att ha ett jobb på distans. Då hade vi ännu bara två barn och jag kunde tänka mig jobba delvis på resande fot. På den här vägen tillbaka till rötterna valde ju också livet  att vi skulle ha ett tredje barn. Otippat även det för fyra år sedan. Men ack så välkommen hon var. Det där med att pendla och jobba på distans blev ganska så mycket mer utmanande då hon kom in i bilden. Två rätt så små barn kan en förälder ta hand om utan att kola vippen. Tre barn är en helt annan story. Det är också tyngre (men bättre!) att kombinera jobb med tre barn, vilket i sig gör det svårt att orka jobba på samma gång som man reser. Msn blir rätt så medveten om sina egna gränser. Vilket i sig ju är väldigt hälsosamt för en sådan som haft det svårt att dra sina egna gränser förr.

Så medan jag har en hel massa fantastiska människor runtomkring mig här där jag nu bor så är det ändå så att mina nätverk inom forskningen finns på annat håll. Jobben, ja de finns också på annat håll.  Det känns som om hela jag slits i bitar de dagar då jag låter mig dras med i karriärhetsen, vilket jag gjort ganska mycket i vinter, helt förståeligt efter att just ha blivit färdig doktor i en värld där akademikerjobb inte precis växer på träd... Då jag ser alla grymt intressanta seminarier som hålls på orten där jag officiellt bedriver min forskning undrar jag alltid varför ska det vara så här svårt.

Men då är det alltid skönt att landa i nuet och se mig omkring här och nu. Jag kan faktiskt inte tänka mig just nu ett liv på en annan ort eller ett liv som en kringresande akademiker utan alla dessa rötter som jag har här hemma. Vad skulle jag göra utan alla dessa rötter, alla dessa relationer?

O-tänk-bart.

För att hitta någonsorts balans i mina viljor har jag istället satsat på att bygga upp egna forskningsnätverk, nordiska nätverk, finska-chilenska nätverk, och globala nätverk. Men en scroll på Facebook påminner mig alltid om att de viktigaste nätverken finns här i hemknutarna, alla dessa vänner och bekanta, alla dessa underbara liv som korsat mitt här och  nu!

Det är bra att känna tacksamhet ibland. Det hjälper då viljorna inom mig vill slita mig i tusen bitar. Och tillsvidare har inga nya drömmar om abrupta vägbyten infunnit sig hos varken mig eller min man, vilket jag tolkar som livet sätt att berätta för mig: 'stay put madam - det löser sig nog - tids nog - här och nu, Mia, här och nu är det bra att vara'.


EDIT: imorse kom dessutom den här filmen upp i mitt Facebook flöde om det här med drömmar enligt Steven Spielberg.