Våga se sanningen i vitögat

På tåget upp från Helsingfors igår läste jag en bok som igen gav mig mera kött på bena. Och imorse vaknade jag med Lisa Ekdahls sång "Sanningen i vitögat" dånande i mitt huvud. Jag bara  visste att jag måste börja dagen med att skriva ner mina tankar om det här. Jag visste att jag måste skriva ner mina tankar om varför det är så svårt att se sanningen, varför forskare undviker att konfronteras med "sanningen", "the truth", man väljer att tala om representationer, om olika synvinklar, om uppfattninger, men inte om sanningen. Jag har sett min sanning i vitögat och det gjorde och gör ännu också ont. Sanningen såg jag i vitögat för länge länge sen, någonstan ute på den argentinska pampan, eller i den ekvatorianska djungeln, men då förstod jag inte ännu vad jag såg.

En dag såg hon sanningen i vitögat
då vände hon om och sprang hem
en enda gång mötte hon sanningen
och aldrig vill hon se honom igen
för inte sanningen vacker
nej, snarare är han grotesk
inte är sanningen ljuvlig och ren
nej, snarare bitter och besk
så vände hon hem till lögnen igen
han slöt henne i sin famn
där glömmer hon genast sanningen
då lögnen viskar hennes namn

Jag vände också hem till lögnen. Jag vände om och slöt ögonen. Det gjorde för ont att tänka sanningens tankar. Det gjorde ont att inse att allt runtomkring mig är byggt på en lögn och att det är den lögnen som gör det så svårt för oss att se verkligheten ur vitögats perspektiv. Men igår som sagt fick jag kött på bena. Jag hade kommit över Walter Mignolos bok "Local Histories/Global Design". Boken handlar om författarens syn på "modernitet" och hur han anser att modernitet i det västerländska samhället alltid förtryckt modernitetens baksida, eller det som gjort att modernitet överhuvutaget varit möjligt: han menar att kolonialitet är baksidan av modernitet och utan koloniernas uppoffringar skulle det moderna samhället aldrig ha kunna uppstå.  Han talar om gränstänkande (border thinking), om alla de platser där expansionen av den västerländska moderniteten krockar med det lokala och skapar öppna sår  både geografiskt/fysiskt och mentalt/humant. Han syftar på hur spanjorerna erövrade den nyupptäckta världen, en värld som redan tidigare existerat med ett fungerande samhälle och avancerad kunskap på många dimensioner, men som efter spanjorernas ankomst blev förpassade till att ses som primitiva stammar som måste civiliseras (enligt västerlänska mått).

Jag tänker på konsekvenserna av den här insikten i min egen historia. Plötsligt ser jag urbaniseringen ur ett annat perspektiv. Plötsligt förstår jag varför jag har svårt att heja på den finska framgången i Pisa-resultaten. Plötsligt förstår jag varför jag redan länge gått och tänkt att den finska framgångshistorian är byggd på en lögn. Plötsligt förstår jag varför det är så svårt att hitta ett hem. Vi är alla koloniserade. Men i något skede av vår historia (kanske när korstågen drivit fram över vår bygd, kanske under häxjakten, kanske när Gustav Wasa drev igenom den lutherska statskyrkan)  bestämde vi oss för att sluta våra ögon och glömma. Ur den glömska byggde vi upp dagens moderna samhälle och på samma gång förträngde vi kolonialitetens ondska, som alltid fortsatt att existera.

En dag såg hon sanningen i vitögat
den dagen har hon glömt
en enda gång mötte hon sanningen
den gången har hon fördömt
för vem vill inte fördöma
det som är hårt att ta
sin sanning ville hon glömma
så nu vet hon inte vem han var
nej, hon vände hem till lögnen igen
han slöt henne i sin famn
där glömmer hon genast sanningen
då lögnen viskar hennes namn

Det är lätt att fördöma. Det är lätt att kalla de andra undermåliga, primitiva, rent ut sagt dumma. Bara för att kunna leva i frid i lögnens ljuva famn. Jag skrev om det här för en tid sen i mitt blogg inlägg "Hemma igen". Jag vill inte blunda, jag vill leva ett gott liv i harmoni med mig själv och min omgivning. Jag läser insändare i tidningen som slår larm om att olje-epoken snart är förbi, att vi nu måste satsa på alternativa lösningar. Mina alternativa lösningar är inte de samma som insändarskribentens. Mina lösningar handlar om att bygga upp ett nytt samhälle som inte lever på bekostnad av någon annan/annat. Och jag funderar när jag läser Vasas kommunfullmäktiges ordförandes insändare som fördömer Sydösterbottens utvecklingsstrategi och prisar Vasas, om inte han också glömt. Det att Sydösterbotten misslyckats har mer att göra med den globala designen, inte deras lokala strategier. Och om Sydösterbotten misslyckats så är det bara ett tecken på att vi är på fel väg. Det är de första symptomen på den västerländska samhällssjukan, den som alltid existerat, nästan sedan urminnes tider, men den som vi kunnat förtränga genom geografisk expansion (först i Europa, sedan i övriga världen). Vi kan inte expandera mer! I den här takten närmar vi ju oss snabbt den proklamerade undergången! ...fast iofs det är ju också en sanning som många väljer att förtränga...med god orsak skulle jag säga. Vad lönar det sig att oroa sig för sånt strunt.

Istället för att åka på arbetsmässor till Holland och locka hit holländare (såg på 45 minuuttia på trean igår kväll) borde Närpes (och framförallt Kaskö och Kristinestad) inse vilken lyckosam situation de är i. Eller inte Närpes stad  kanske men människorna där. De har nu en ypperlig möjlighet till omstart. Skulle jag nu vara en urbaniserad arbetslös allmänt deppad person så skulle jag sluta ta min depp-medicin sälja min bostad och styran kosan till landet, köpa mig en gammal bondgård och börja producera. Ekologiskt odlade produkter går åt som smör i solskenet just nu. Och inte är det någon sval efterfrågan på fårkött eller ekomjölk för den delen heller. Torgen står ju tomma i vårt arma land! En enanstående chans att försiktigt försiktigt erövra, först det geografiska, sedan det mentala, eller kanske tvärtom.

En dag såg hon sanningen i vitögat
då vände hon om och sprang hem
en enda gång mötte hon sanningen
och aldrig vill hon se honom igen
nej, nej, aldrig vill hon se honom igen
nej, nej, nej, nej, nej
aldrig vill hon se honom igen

Jag är inte villig att sluta ögonen för gott. Jag vill ju se sanningen... men utan att det gör ont, förstås.

Ha det gott mina kära vänner på denna finfina vändag!