5.3.13

Ägghuvuden och tomma torg

Jag har den senaste månaden suttit och analyserat mitt material från fältstudierna. Jag förivrade mig visst lite i materialinsamlingen, så nu sitter jag där med över tjugo intervjuer med pratglada sydamerikaner (assistenten har transkriberat 30 sidor per intervju…) och kilovis med tidningsartiklar från en period på över 15 år. Och all denna text utan att ha den blåblekaste aning om A) vad det är jag egentligen studerar och B) hur i helsike det är meningen att jag ska analysera detta för att bli tagen på allvar i det akademiska. Så istället för att stressa upp mig alltför mycket över det analkande doktorsseminariet där min första artikel ska sågas i bitar så tar jag till mina egna analysmetoder: blogganalysen, metod: okänd. Nämligen det slog mig att min gamla/nya hemstad nog inte är så olik den stad som jag studerar på andra sidan klotet. När en av miljökämparna pratar om äggskallarna (”los huevones” på chilenska, från ordet ”huevo” som betyder ägg , syftar på alla olika sorters idioter, bra ord, synd bara att min man förbjudit mig att använda slang…) som aldrig protesterade mot att man byggde en förorenande cellulosafabrik bredvid den vackra naturskyddade svansjön så tänker jag på hur man i den här stan aldrig protesterat mot varken Prisma eller Stenhaga… Eller hur både Metviken och Infjärden är så fulla med skit att man blir klorblekt av bara tanken på att sätta ner sin fot i de vattendragen. I stan jag analyserar fick äggskallarna pröva på en riktig miljökatastrof, svanarna dog som flugor, de föll ner på tak och bilar bara några månader efter att "världens mest avancerade cellulosafabrik med teknologi från Finland och Sverige" hade startat sin produktion (vilket ju givetvis skulle garantera en problemfri och miljövänlig produktion…). Men äggskallarna fick se sig som miljökämpen konstaterade. Miljökatastrofen var ett faktum och miljökämparna fick rätt. Men vem protesterade här när det begav sig? Vem bryr sig nu? Vem bryr sig om att det inte på säkert 50 år gått att simma i Infjärden? Okej, det där med de nersmutsade vattendragen är nu redan ett sorligt faktum, och har så varit under hela min livstid… men vem bryr sig om det tomma skal som marketarna utanför stan har lämnat efter sig inne i stan? Vem bryr sig om att det under värsta laman investerades miljoner i både en torgparkering och ett shoppingcenter för att innerstan aldrig skulle dö ut… och nu står de där halvtomma. För i den här staden är de bilburna kungar och de andra får se sig. Det lär man sig snabbt vid övergångsställena (jäkla äggskallar som flera gånger nästan kört på mina barn vid Korsholmsesplanaden, vad tänker de på egentligen?!?). I den här stan har man för länge sedan accepterat de globala realiteterna och låtit torget avfolkas och skyfflat iväg kunderna till stormarknaderna. I den här stan har man glömt att hållbarhet alltid börjar i det lokala, i det småskaliga, i det människonära. När jag i somras läste in mig på teorier om tid och rum filosoferade jag kring min utbytesstad uppe I Washington State på gränsen till Kanada. Jag funderade då i ett status på Facebook om downtown fortfarande är lika sorgligt övergivet som för 18 år sedan, om shopping centret utanför stan ännu lockade folk, eller om farmers market gjort den staden mer människonära under de senaste åren. Mina vänner i stan svarade att shoppingcentret var rätt så slitet och övergivet men att nya mysiga centra hade uppstått inne i stan. Oj vad det värmde mitt hjärta, och oj vilken lust jag fick att åka tillbaka och hälsa på. Staden I min studie är för övrigt också den mysigast stad jag besökt i hela Chile (förutom den där övergivna svansjön då, som ju är en sorlig syn). Och där kan man handla lokal ost, fisk och grönsaker året runt på “ferian” nere vid flodmynningen. Nu går jag omkring och hoppas att äggskallarna i den här stan snart ska förstå galoppen… att det vackraste i den här stan är det minst utnyttjade. Att stan har en helt underbar vacker fiskarstrand som står där helt outnyttjad och bara väntar på människornas återkomst. Att det allra vackraste i den här stan, torget, kunde bli en alldeles underbar blomstrande farmer’s market… om bara någon förstod att ta tag i saken… Varför inte torgdag varje fredag? Varför inte gratis parkering i torggrottan när det är försäljning på torget? Varför inte börja tänka lite mer människonära och börja befolka det tomma skal som stormarknaderna lämnat efter sig inne i stan… Jag bara undrar… skulle det inte vara roligare att bo och leva här om man ibland såg bekanta på stan, och inte bara rusade igenom de stora marketarna i veckohandelsstressen? Jag bara undrar… Har för övrigt inte varit till Stenhaga ännu en enda gång sedan vi flyttade hit (haha, kanske det är därför jag aldrig ser några bekanta!). Och det är över en månad sedan jag satte min fot i Prisma. Det trodde jag faktiskt inte att skulle hända. Trodde att vi skulle fastna i rutinen att veckohandla där. Men istället har vi ätit färsk mat från torget, saluhallen och fiskarstranden. Jag har njutit av att samtala med försäljarna och med de andra i kön (fiskförsäljarn nere vid stranden har alltid kö!). För visst existerar det småskaliga även här…men i mycket mycket liten skala…

1 kommentar:

  1. ÄSch.. att skriva i word och kopsa var inte så lyckat... hur får man in mellanslag i bloggversionen?

    SvaraRadera