Trender och politik i en hållbarare värld!

Just när jag har flyt i mina akademiska texter går Charlotte och publicerar en så bra text att jag blir helt till mig och tappar fokuset. Hon åker nu in på min bloggroll, inte nog med att hon studerar legitimitet, men hon är nu också i råd med att förverkliga drömmen om ett liv med händerna i jorden. Passar bra in temat på min blogg.

Charlotte beskriver det som jag länge har tänkt på, men från ett annat perspektiv. Jag är intresserad av en hållbarare värld, och jag ser att trenden som alla dessa självförsörjar-ivrande bloggar predikerar leder oss i exakt rätt riktning. Och det fina med det hela är att det sker försiktigt försiktigt vilket betydera att de som har makten att kontollera att sådant inte ska ske (för då förlorar de en del av sin makt, sorry, mitt forskningstema har tyvärr fått mig att se konspiration bakom vartannat hörn) inte upptäckt att den nuvarande "trenden" faktiskt utgör ett politiskt hot mot deras samhällssyn (som ju bejakar konsumtionssamhället som fyller deras fickor med monetär rikedom). Det här är alltså den trojanska hästen, och den håller på att etablera sig helt försiktigt men med otrolig fart. Inte bara här i Norden, men trenden är stark även i USA (kolla sidor som Common Sense Homesteading).  På tal om, igår hörde jag hur en tjej som håller sig med frigående höns har problem att hålla igång äggproduktionen i sommar, av hennes 70 höns är nu redan 40 uthyrda till familjer som vill ha egna höns. Hon har aldrig varit med om något liknande. Själv tror jag att Underbara Claras inlägg om hur hon planerar bygga hönshus har något att göra med saken. Bloggar som dra till sig upp till 100.000 läsare per dag har makten att påverka vad vi tycker att är rätt och fel, de har makten att påverka vår egen interna mätskala på vad som definierar en framgångsrik kvinna. Gällande hållbarhet kan man ju inte annat än glädja sig, hönorna är ju ett av världens bästa kretslopp, i alla fall om man ska tro på Joel Salatin.

Min egen hållbarhet tog ett stort kliv igår då jag skrev på ett REKO-kontrakt med tre lokala ekologiska bönder. Det blir 70 kg highlander kött om en månad, lite ko-kött och korvar (ko, mannen äter ju inte gris) till grillsäsongen i juli och augusti, och sedan lite lammkotletter till vardagsmat däremellan. Honung och lokala eko-grönsaker blir det också men de avtalen har jag inte skrivit på ännu. Mannen suckade över alla hipsters som trängdes i utrymmena där vi skrev på kontrakten. Jag undrade om vi varit på samma ställen. Verkar som om han inte har fattat det här ännu: men det finns alltså inga stora folkmassor som bejakar en hipster-kultur i den här stan, trend, jo kanske, men hipster... nej, icke sa nicke.

Jag blir alldeles överlycklig då jag inser hur mycket mindre soja vi kommer att äta indirekt genom att nu bunkra upp med kött från djur som enbart ätit artegen och lokal föda. Lärde mig nämligen igår att 95% av de finska konventionella grisarna äter mest bara soja, snart kommer största delen av sojan dessutom att vara genmanipulerad...

Kan det bli hållbarare än så här? Jo, kanske det. Bara jag får hit experthjälpen (och värmen!) som ska hjälpa mig att planera trädgården för maximalt hög grön avkastning i höst.

Om att skrapa ryggar och säga tack

Maria på Vilda Barn skriver om de kulturella skillnaderna i olika samhällen gällande hur man visar tacksamhet, och det hon framförallt lyfter fram är hur det i vissa kulturer helt saknas ett ord som "tack". Det är inte så att de här kulturerna är exceptionellt ohövliga, utan det handlar om att de ser det som det mest naturliga, och som en del av deras existens att man är beroende av varandra, och således hjälper varandra helt naturligt.

Jag kommer att tänka på utrycket "I'll scratch your back, you'll scratch mine" men det skär sig med tankesättet ovan. Att skrapa varandras ryggar handlar ju mer om tjänster och gentjänster, om att skapa förväntningar och inbördes skulder. Det jag sett av ursprungsbefolkningars filosofi är något helt annat. Något som kanske kan liknas vid den "interconnectedness" som Vandana Shiva talar om i intervjun nedan. Om hur allt i naturen är sammankopplat, hur vi är en del av något större, alla beroende av varandra för att skapa välmående. I en sådan världslig symbios blir kanske ord som tack lite överflödiga. Skrapa-ryggen fenomenet handlar mer om det som Shiva tar avstånd från, den globaliserade marknaden, som ju också brukar anses vara ett starkt sammankopplat nätverk. Men det närverket handlar just om tjänster och gentjänster, om att skapa artificiella beroendeförhållande.

Jag anser inte att vi ska sluta säga "tack" när någon gör något för oss i vår kultur. Jag vill också lära mina barn att visa tacksamhet. Det hör helt enkelt till vår kultur och det är en fin sak som vi måste värna om här.  Men jag tror att vi däremot har mycket att lära oss från andra kulturer där ett sådant ord inte existerar. Inte kanske direkt ur en språklig synvinkel, men absolut i hur man bemöter andra människor, och hur fokuset på oss själva kan förvandlas till något som är en del av en större helhet.

Titta på Vandana Shiva. Hon rockar min lilla planet.

Vandana Shiva on the problem with genetically modified seeds/

Spännande tider

Vi har yrat omkring på vår egen gård under veckoslutet. Ungarna har lärt sig cykla ner för den branta backen... men ännu inte uppför. I vårt fall blir den där devisen om "what goes up must come down" lite fel. För den som åker ner för backen måste också orka upp. Jag får hemska flashbacks från första våningen i det "gula huset". Hujademej ska vi börja strida om vem som ska bli uppburen för den branta backen på samma sätt som vi stred om trappan i tiderna? Nej, det tror jag knappast. Snart är allas benmuskler starka nog att orka ända upp.

Men det som är spännande i det här dramat är egentligen inte vår branta backen, utan grödorna. Jag går omkring och inventerar, botaniserar, försöker luska ut vilka buskar som är vad. Vad går att äta av alla dessa plantor som finns planterade på vår överdimensionerade gård? Vad är det för knoppar som växer upp här och där i utkanten av den mossbelagda gräsmattan?  Förra ägarinnan tycks ha varit en mästare på blommor. Jag är ju då mer intresserad av nyttoväxtlighet. Men lite blommor ska vi ha kvar, för biens skull, så att vi får några äppel. Om det nu är äppelträd som står på gården, och körsbärs, och plommon... Tänk! Om jag skulle ha varit mer intresserad av växtlära i lågstadiet så skulle det inte vara så spännande nu....

Ska i alla fall köpa mig en trädgårdssax och börja klippa lite här och var. Känner mig rätt så mycket gröngöling på området, och det hjälper ju inte precis att man är helt slut på kvällarna efter att ha vistats utomhus hela dagen. Inget ork för de där fem trädgårdsböckerna som ligger på nattduksbordet! Konsulthjälp skulle sitta bra nu. Men min konsult ute på holmen mellan Finland och Sverige beräknas anlända först i början av juni - är det för sent måntro? Lite spänning även i väntan på den hjälpen!

Ha det gott!

Jaime Oliver hos Skavlan

Kanske alla andra tv-tittande Nordbor redan såg det här. Men jag satt och packade porslin förra fredagen och hade ingen aning om att Jaime Oliver satt hos Skavlan och pratade om hur viktigt det är att vi värnar om småskalighet och närproducerat när vi köper vår mat.

Titta här: Skavlan del 12, runt 12 minuter.

Jag brukade tycka att Jaime Oliver var en onödigt hypad kock. Men jag är faktiskt smått impad av hans engagemang, speciellt gällande skolmat, eller mat till barn i allmänhet. En riktig vardagshjälte i mina ögon.

Om ni inte sett det än kan ni ju ta och kolla in hans Tedtalk här:

Och min egen Jaime Oliver gjorde en sjukt god "cazuela de ave" igår, som vi åt idag igen. Lyx, två kvällar utan att behöva stå vid spisen. 

En liten lustig anekdot. Berättade åt barnen att vi ska ha burritos imorgon. A tittade på mig och undrade vad det är för åsnemiddag. Så kan det gå om man har spansktalande ungar som inte är inkomna på texmex-specialiteter.

Samer och häxor i en hållbar värld

Den här texten skrev jag redan i februari men pga dess spekulativa natur har jag inte publicerat den. Nu skriver Charlotte om häxprocesser som tyder på att mina spekulationer kanske inte är så tokiga trots allt. Jag tar mod till mig och trycker "publish".

För en tid sedan såg jag sanningen i vitögat här på bloggen. Fortfarande ligger den där och gnagar. Sanningen alltså... Jag har länge redan ställt mig frågan, vad döljer det sig för grymheter bakom historieböckernas vackra fasad? Ni vet det där om hur Greve Brahe räddade det finska folket i grävens tid, Bonden Lalli och Biskop Henrik... De där berättelserna som verkade så naturliga, men som om man ställer sig i de andras skor inte alls kanske hade ett så gott slut. Inte konstigt att det finns ett visst agg mot det svenska undangömt i den finska folksjälen. Allt har sin förklaring!

Något gnagar i mig. Något jag hela tiden har haft i bakhuvudet. Hur är det med samerna? Nu då jag sett verkligheten på andra sidan världen, förstått deras kamp om liv och leverne, hur kan jag skriva om detta utan att ta tag i mitt lands historia. För en tid sedan (i samma bloginlägg som ovan) undrade jag om det kunde ha varit Gustav Wasa som förträngt vår egen koloniala historia här hemma hos oss, idag surfar jag på "samer" och "gruvdrift" och en av de första artiklarna som jag hittar handlar om hur Gustav Wasa drivit samerna norrut, hur gruvdriften (med samer som slavar) kom igång på 1600-talet för att utvinna rikedomar till statskassans krigarkista.

Min intuition verkar ha slagit till på rätt spik. Undrar om mina tankar om Europas spirituella förlust pga häxjakten också har förankring i verkligheten. Jag förundras alltid över hur lite man tror på det övernaturliga här uppe i norr, på samma sätt som jag förvånas över hur vital del av folktron det är nere i södern. Hur mycket av vår spirituella koppling till moderjord brann upp med häxorna? De som hade förmågan att se verkligheten bortom det konkreta? En sådan otrolig förlust för mänskligheten och ännu ett bevis på hur kvinnokraften fått ta stryk på bekostnad av "marknaskrafterna" (på den tiden i form av kungavälden, idag i form av neoliberalismen ansiktslösa aktörer).

Allt hänger ihop. Man kan inte koncentrera sig bara på en hållbarare värld, på utsläpp och miljörätter. Hur vi förankrar vår verklighet i den värld vi lever i kommer att direkt påverka hur pass "hållbart" vi är villiga att leva. Våra värderingar är starkt sammankopplade med hur vi uppfattar hela hållbarhetskonceptet. Och dessa värderingar har vi ärvt från tidiager generationers verklighet och totala sanningar. Om vi använder oss av darwinismen kan man fråga sig hur Europa skulle se ut idag om vi låtit häxorna leva. Eller om samerna fått behålla större delar av territoriet uppe i norr för deras sätt att bruka jorden. Skulle det finnas mer respekt för moder jord och mindre våldtäkter på naturens rikedomar?

Man bara undrar.

Städer och barn

I helgen var vi nere i Helsingfors och packade ihop vårt liv där. Det var meningen att barnen skulle stanna i Vasa men pga barnvaktsproblem fick de komma med. Och det var väl lika så bra, så fick även de ta farväl av sitt första barndomshem, sina grannkompisar och sin kära kära lekpark "lilla parken" bakom vårt "gula hus" som G brukar nostalgiskt tala om.


Amanda skriver ett inlägg som påminner mig om varför jag hade en sådan otrolig längtan bort från stan för ungefär ett år sedan. Den där eviga stressen. Jag brukade få mig dagliga dos motion då jag spurtade mellan bussar, spårvagnar och tåg för att sedan ännu springa till dagis med andan i halsen och sen skuffa hem en barnvagn med två små vrålhungriga barn. I fredags när barnen och jag steg av fjärrtåget på Böle-station mitt i rusningen och kämpade oss genom folkmassorna upp för rulltrapporna och ner för rulltrapporna till den andra perrongen kände jag den där stressen komma krypande igen. Alla de bistra minerna, människor som inte har tid att se sig omkring och erbjuda en hjälpande hand åt en ensam mor med två väskor och två små barn. Stressen som inte var hälsosam för varken mig eller min familj, det var den stressen som drev mig till den då helt absurda tanken om ett liv någon annanstans.

Hittills har jag känt en alldeles otrolig lättnad att allt verkar ha blivit så mycket lättare nu då vi bor i en mindre stad. Det är inte bara hissen som gjort livet lättare. Jag frågar mig själv hur orkade jag bära upp två ungar till fjärde våningen i flera år? Jag orkar knappt en våning med bara ett som enträget sträcker upp armarna och ber om "famppunen" trots att han för länge sedan passerat åldern där hans mor fungerar hiss. Nej, den största förändringen har skett på morgonen. Vi hinner gott och väl äta frukost hemma och ändå vara på dagis före klockan åtta. Jag behöver inte känna den där stressen komma krypande då barnen inte lyder och klär på sig i tid. Det hjälper att vi för det mest är båda två hemma och hjälper till med familjerumban på morgonen. I Helsingfors brukade vi alternera, den ena åkte iväg före klockan 7 på morgonen för att slippa rusningstrafiken och för att hinna och hämta barnen tidigare från dagis (runt kl 16). Den andra kom oftast hem långt efter fem. Den strategin behöver vi inte mera för allt ligger (tillsvidare) på 5-10 minuters avstånd. Vardagsstressen är försvunnen! Och det märks. Det märks på oss vuxna och hur vi bemöter barnen och det märks på barnen och hur de bemöter oss. För det mesta är barnen på ganska så gott humör och allt verkar bara så mycket enklare. Jag brukar nypa mig själv i skinnet, kan det verkligen vara så här lätt? Och nu bor vi ännu inne i centrum, så vardagen ser annars ganska lika ut som den gjorde i Helsingfors. Jag menar, vi kan inte ännu släppa ut barnen ensamma på gården, utan ska de ut så är det lekparksvallning som gäller även här. Jag kan tänka mig att om en månad ser vardagen igen lite annorlunda ut (egen gård, lekkompisar på gatan bredvid).


Angående att känna butikstanterna som Amanda funderar på: jo, våra barn har hittills lärt känna tanten i Liisa Koski butiken och grönsaksförsäljaren på torget. Men vi kunde likaväl att fortsatt shoppa som anonyma kunder på Prisma, precis som de flesta barnfamiljer lär göra i den här stan. Men visst, jag blir varm inombords när tanten på Liisa Koski hälsar till barnen när jag är inne och köper veckoslutschokladen, eller när barnen själva vill komma med och handla grönsaker till torget.  Förresten så tror jag att vi hade en större mysfaktor i vår egen K-butik i vår lilla by inne i Helsingfors. Man träffade ALLTID på någon bekant inne i butiken. Det har vi inte gjort här (ännu). Vi hade ett starkare socialt nätverk än vad vi har här (ännu). Vi kände alla våra grannar. Barnen hade nästan alltid någon kompis att leka med i lekparkerna. Vi kunde stöta på vår rådgivningstant på gatan, eller någon från dagiset på bussen. Vi hade våra familjebekanta på gångavstånd. Här i den här stan färdas de flesta tyvärr med bil, så man stöter inte lika lätt på bekanta ute på gatan.

Men för att ännu återgå till skillnaden mellan storstad och liten stad från barnens synvinkel, så tror jag att barn vänjer sig vid det mesta. Det är nu jag som saknar delar av mitt gamla liv mer än barnen. Det är också jag som går omkring och funderar om vi nu förstört våra barns framtid då de inte lika lätt kommer i kontakt med finska, eller då de nu inte kan välja mellan 25 olika fritidsintressen på toppnivå, eller då vi nu inte längre har vår arsenal av internationella vänner i närheten, eller då vi inte längre kan gå på en massa kulturevenemang. Barn funderar inte på sånt. Barn anpassar sig och lär sig överleva i den omgivning som erbjuds. Men däremot tror jag att barn kan må bättre av mindre stress i vardagen, och för vår del har det varit den största vinsten för oss alla: vardagsstressen har försvunnit.

Ännu några ord om hur det var i Santiago. Jag vet inte om jag ens borde berätta om den upplevelsen, för jag kunde inte för mitt liv tycka att Santiago gav barnen vad de behövde. Långa avstånd, proppfulla metron, smog, gårdar med höga murar och många barn som vant sig vid ett liv framför tv:n. Det var vardag i Santiago. Nej, det goda barnen fick uppleva i Santiago hade inget att göra med staden i sig, utan med människorna. Att få känna att de får vara barn, ovillkorslöst, utan förväntningar, det var det finaste de kunde få uppleva i Santiago. För det är något jag tycker kan saknas här uppe i kalla Norden. Men staden i sig, den gav bara mig och barnen en himla massa stress, och utan det underbara dagiset i grannhuset och svärmors hjälp vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till. Kan inte tänka mig bo i den staden en längre tid med barn, men har stor respekt för de småbarnsföräldrar som klarar av den stressen. Men igen, det var inte barnen som led, utan jag, som skulle hinna få något uträttat mellan alla de långa avstånden och innan läggdags!

Två världar, eller egentligen fyra

Det är konstigt att röra sig mellan två världar. Förr brukade jag bara tänka på mina två geografiskt separata världar då jag talade om två världar. Det tog mig en (sjuhelvetes) lång natt i ett (sjuhelvetes) stort och fullpackat flyg att resa från den ena världen till den andra. Under den natten förvandlades landet jag lämnade till en dröm och destinationen till verklighet. Jag själv förvandlades också, från den rationella och allvarsamma nordbon till den avslappnade och livsnjutande gringan, eller tvärtom. Med åren har den här gränsdragningen nästan helt suddats ut, men den geografiska den består, det är trots allt ett (sjuhelvetes) långt avstånd mellan mina två världar. Att vakna upp på andra sidan Altanten var som att nypa sig själv i skinnet, finns den där andra världen verkligen? Är allt det jag upplevt i den världen, och den människa jag själv blir i den omgivningen faktiskt sant? Eller finns jag bara här och nu, i den reella världen där flyget just ska landa? När flyget landar mellan bergstoppar slås jag av bergskedjans mäktighet och av 6-miljonersstadens skönhet (den är vacker i gryningen, innan smoggen lägger sig). När flyget landar mellan motorvägar och kontainerdepåer slås jag av hur millimetervis organiserat allt kan vara, så organiserat, som de små jordplättarna runt de europeiska storstäderna, små vackra geometriska figurer. Mina underbara två världar.

Nuförtiden tänker jag inte bara på dessa två världar då jag filosoferar kring olika världar. Jag har alltmer börjat tänka i banor av virtuella och reella världar. Den virtuella är en värld som jag själv egenhändigt byggt upp för mig själv på nätet. På Facebook har jag gått med i grupper som förmedlar information som jag tycker att är antingen roligt eller intressant, eller annars bara av allmän nytta (för mig). Bloggarna jag surfar på följer ungefär samma logik, eller så handlar det om liknande tankar, livstilar, om inspiration i vardagen. Då jag själv skriver på mina bloggar inser jag att jag förvandlas till den virtuella jag.

Men hur hanterar man situationer där det virtuella möter det reella? Det blir ungefär samma konstiga känsla som när någon från min drömvärld på andra sidan Atlanten flyger in i min geografiska verklighet där de inte egentligen hör hemma. Konstigt, men konstigt på ett bra sätt. En punkt där mina två världar möts och skapar nya kopplingar mellan  det verkliga och det overkliga. En möjlighet att ha någon att dela verkligheter med, i båda världarna.  Spännande med alla dessa världar. Spännande att tänka hur det formar ens egen bild av och tankar om vad som är verkligt och overkligt, fakta och fiktion, sanning och lögn. Alla mina världar har något att ge, konsten ligger i att kunna kombinera dem rätt vid rätt tidpunkt. That's when magic happen!

Chile rör på sig - vad har det att göra med oss?

Kommer ni ihåg den chilenska jordbävningen 2010? Den som slog ut landet totalt i några dagar och megatsunamin som svepte över kuststäderna? Det var något som lämnade djupa spår i alla som var med. Jag var inte med.   Men jag förstod det efteråt, delvis på reaktionerna när små jordskalv gjorde att byggnaderna gungade inne i Santiago och jag kunde se de skräckslagna blickarna i människors ögon. Delvis för ett år efter jordbävningen åkte vi längs med kustremsade där tsunamin dragit fram som värst. Vi var på väg ner till stranden mellan de urblåsta husen, men något fick oss att backa. Det låg något obehagligt i luften som gjorde att vi steg in i bilen och vände om.

Men nu är det inte geologi jag tänkte tala om idag. Utan en annan chilensk jordbävning, en som pågått länge under ytan men under de senaste två åren ökat i styrka. En som också kan komma att lämna djupa spår. Jag talar om hur gräsrötterna i Chile efter decennier av exklusion tagit saken i egna händer och börjat mobilisera sig.

Chile är ett centraliserat land, både gällande vem som äger landets tillgångar och gällande var de stora massorna bor. Det gör att det som händer ute på landsbygden hittills inte haft någon som helst politisk betydelse på nationella planet. Lägg till ett politiskt system som designats under diktaturen för att alltid gagna vissa politiska partier samt att de viktigaste tidningshusen naturligtvis varit i händerna på den styrande/ägande eliten, och på så sätt har nyheterna vinklats enligt behov. Man har kunnat härja en hel del ute i regionerna utan att någon brytt sig destu mer.

Men det är slut på det nu. Det finns alternativa kanaler för nyheterna att nå massorna. Att politikerna brytt sig mer om att öka inkomsterna för utvalda eliten framom att försvara lokalbefolkningen har lett till total misstro till den politiska eliten. Politik är inte längre något som görs inne i parlamentshuset. Politik utövas i demostrationer på gatorna, i lokalsamhällenas kapacitet att organisera sig och motsätta sig stora investeringsprojekt som hotar den natur de är beroende av för sitt uppehälle, i ursprungsbefolkningens nyfunna stolthelt att betrakta sig själva som just det: ursprungsbefolkning, och våga försvara sin tro och urskogen där denna tro är inbäddad. Det är politik i dagens Chile. Och det är den jordbävningen som nu pyr under ytan. Men det har inte de traditionella politikerna ännu förstått, utan de fortsätter i de gamla spåren, utnämner varann till kandidater inför nästa presidentval; stiftar lagar som legaliserar elitens framfart över naturresurser som små lokalsamhällen i århundraden förvaltat, smilar upp sig för bilderna som ska fylla de traditionella tidningarnas spaltutrymmen. På ytan kan man fortsätta låtsas att allt är som vanligt, men under ytan pyr det.

Vad har det här att göra med oss på andra sidan jorden? Jo, när politiken ute på gatan, ute på slätterna, ute i de små byarna förvandlas till ett nätverk av politiska krav med stöd över hela landet, då faller det gamla systemet. Och då det gamla systemet faller då märker vi plötsligt hur mycket koppar det finns i vår hemelektronik och hur mycket av vår papperförbrukning egentligen härstammar från fjärran land och att vardagslaxen som vi trodde var norsk kanske ändå hade simmat i vidare vatten. För då är det plötsligt stopp i den gyllene flödeskedjan som fyller vårt globala konsumtionsbehov. Då den dagen kommer kan det vara värt att känna till på vems bekostnad vi levt vårt sorgelösa liv hittills.

För den som kan spanska kan den här dokumentär-serien vara intressant (jag lägger bara in trailern, delarna av dokumentären hittar du på youtube genom att söka på "Chile se moviliza"). Kan ännu tillägga att jag också träffat vissa av personers som kommer till tals i trailern, och förstås i delavsnitten som jag själv inte ännu sett.

Riktiga rötter

Det tar sig det tar sig sa pyromanen när det brann i skägget.

Vår fönsterbräda är världens bästa drivhus. Det blir så varmt i köket på förmiddagen att man knappt klarar av att vistas där. Men det gröna tycks trivas.

Nästa år måste jag komma ihåg att märka krukan när jag lägger ner fröna, antingen har vi 10 chili plantor och en körsbärstomat (och en butternut squash som jag vet att är det) eller sen har vi 1 chili och tio körsbärstomater. Jag hoppas på det senare alternativet. Man behöver trots allt inte så mycket chili i maten... förutom i den chilenska pebre-salsan. Tänk om jag ännu skulle lyckas odla lök så kan vi göra den såsen med HELT lokala råvaror. Fantastiskt!

Har nu lagt ner några squash frön, få se om de kommer upp. Hoppas komma iväg till fröbutiken snart och handlar fler sorter, innan det är för sent. 

Det här är också rötter men av annat slag. Jag håller på att rota mig i det österbottniska landskapet. Har hittat en ekomatring, som iofs inte har så hemskt mycket lokala produkter den här tidpunkten på året, men snart, och se på den underbara lådan fylld med godsaker! Äggen och den opastoriserade mjölken hämtade från bonden i Toby igår. Helt härligt att få åka ut dit i skuggan av en vacker solnedgång och hälsa på djuren som förser oss med vår mat! Det övriga grunkorna på bilden handlar om "köksrötter": chia-gelé, inte lokal råvara men trots det ack så bra för lilla magen och man kan tycka att de "odlas" när de ska blötläggas före användning. Kombucha-svampen har jag fått av bloggaren Maggie, och den försöker jag tappert göda med grönt te och socker (vilken tur att det fanns gammalt socker i skåpet så jag inte behövde köpa det "giftet"). Till sist mina kefir-gryn i den opastoriserade mjölken. De grynen har nu ynglat av sig på olika håll här i stan och det gör mig glad att veta att jag sprider goda bakterier runtomkring mig. De jag har i min egen skål är för övrigt nu så övergödda att jag nog måste dela med mig snart igen. Finns det några intresserade? Transport till Hfors nästa veckoslut. Anyone?

Barnmat och mamma-förberedelsemat

Jag lyssnar på (och bandar) just nu  Sally Fallons podcast från Healthy Life Summit. Ska blogga om den senare, men nu just koncentrerar jag mig på hennes visa ord om näringsrik mat för kvinnor som planerar bli gravida och för småbarn. Guuuuud så intressant, men jag återkommer när jag lyssnat färdigt. För den som vill och hinner så kan ni ännu idag lyssna på hennes och några andra experters visa ord här: Healthy life summit.