Rabarberpaj och gelikar

Nämen, titta vad jag har hittat då?.

En bloggare från mina "amerikanska hemtrakter" som nu bor i Finland och bloggar om samma "riktiga mat" som jag: http://www.realfoodsuomi.com/. Hon åker in på min blogglista. Egentligen passar hon bättre på min engelska blogg, men jag vill ha henne under uppsyn på Roten. 

Intressanta grejer som är på gång just nu. Slow Food rör sig sakta men säkert framåt. Ett möte idag och några telefonsamtal imorgon.

Och jag använder kvällarna till att ta kål på Slow Foods logons äkta hälft (den långsamma med hus ni vet) i min egen trädgård. Jag fick nog av min "play-it-nice-strategi" när jag såg de stora hålen på rabarberbladen och märkte att två rackingar kommit upp på höga höjder för att mumsa i sig våra salladsblad. Nu är det saltvattenshinken som gäller. Och i natt drömmer jag om mitt liv som massmördare....

På tal om rabarber, gjorde en paj idag. Receptet var ungefär detta:

Botten:

3 dl mandelmjöl

1 ägg

1 banan

7 stjälkar rabarber, kokade i två skedar honung och vatten som knappt täckte de styckade raberberbitarna

Topping: 

2 dl havregryn

3 msk kokosolja

kanel

1-2 msk socker (hujedamej, jag använde socker!!! men bara för att honungen och dadlarna var slut, och vi råkade ha ett paket med oss i flytten).

Släng botten-ingredienserna i matberedarn och tryck sedan ut i en pajform. Grädda i 200 grader ca 10 minuter medan du kokar rabern och förbereder toppingen. Sila bort vattnet från rabarbern och tillsätt den ovanpå pajformen. Strö över havre blandningen ovanpå. Grädda i 20-25 minuter till.

Kan avnjutas med vaniljsås. Jag brukar göra en mjölkfrivariant med kokosmjölk, banan och vaniljpulver. Det hann jag inte med idag, eftersom jag också skulle se till att vi fick ugnstekt sik innan barnen var alltför vrålhungriga. En annan gång.

Förresten, medan jag stog och svettades med middagssalladen skrattade jag för mig själv: Slow Food in my dreams - när man har småttingar är det nog FAST slow food som gäller... Som tur behärskar jag den tekniken ganska bra nu... och så finns det alltid Buu-klubben, en räddare i nöden.