13.8.13

Upp på barrikaderna

Idag började vi förskolan. Med förskolan kommer skolmaten. Vare sig man vill det eller inte.  Förskollärarna var ju hjälpsamma med att lugna ner mig. De sa: sedan köksan gick i pension har matlagningen utlokaliserats och nuförtiden är den smaklös. För att sedan fortsätta: Så det finns en hel del svinn då maten är så smaklös att barnen slänger bort en stor del av sin mat. Jag bara....NääääääääääääJJJJJJ! Vad är det här för något? Visst har barnen alltid klagat på den dåliga skolmaten, men då de vuxna också säger det då vet man att något är seriöst fel.

När jag gick ner för trapporna på väg ut till min cykel slog dofterna emot mig. De där dofterna av nylagad storköksmat, fläsksås och kokt potatis. Leverlådan. Kåldolmarna. Spenatplättarna...spagettisåsen...jag hör ljudet av stolarna, skrattet, ser framför mig de långa slingrande matköerna....

Men det var inte dofter, ljud eller syner från idag, allt detta som slog emot mig var mina egna minnen. Då för nästan 20 år sedan när jag själv gick i samma korridorer. Från den tid när maten gjordes av en handfull duktiga köksor, varav hälften var mina skolkompisars mammor. Den tid när smöret ännu stod i stora klumpar på matsalsbordena, och mjölken vi tankade ur metallskåpen var så där passligt fettig. Det var dofter från den tiden när maten vi slängde aldrig blev något "svinn" utan på byttan stod det "GRISMAT" - maten gick till grisarna. En fint kretslopp som idag är brutet pga hygienregler (kanske likaså bra, vet inte...). Inte många år efter min skolstart började fettskräcken bre ut sig riktigt ordentligt i Finland. Efter laman i början av nittio-talet gick jag alltid via godis-kiosken på vägen hem, vrålhungrig som jag var. Någonstans där tappade jag kontrollen över mitt sötsug...Det tog mig över 20 år att hitta balansen igen, och det är den naturliga maten jag har att tacka för den bravuren.

Så när jag cyklar iväg mot jobbet funderar jag på alternativen:
1. Göra som killen i debatt-programmet på YLE för något år sedan: ta med egen mat till skolan för att mitt barn ska få äkta vara. Nej, det går inte, för stor social stigmatisering.
2. Kläcka fram ett läkarintyg över att hon är allergisk mot alla E-ingredienser, alla GMO-kött, alla ryps-baserade oljor inklusive margarin. Nej, det går inte heller. Det blir ju ingen mat kvar i så fall.
3. Utnyttja möjligheten till hemskola - vi har ju ändå LÄROplikt, inte skolplikt i det här landet. Nej. Inte det heller. Jag vill ju att hon ska gå i skola med alla andra barn och jag har ju mitt jobb för sjutton.
4. Ge upp. Ja, tillsvidare lider jag i det tysta, ber en tyst bön om att det som serveras i skolköket inte ska göra henne sjuk på sikt eller påverka hennes koncentrationsförmåga. Istället satsar jag på att kompensera ÄNNU mer med bra mat där hemma (är det möjligt?!?).

Ja, och så finns ju alltid alternativ fem:
5. Ställa mig på barrikaderna tillsammans med alla andra frustrerade föräldrar i den här staden och kräva bättre mat, som ju inte alls behöver bli dyrare i det långa loppet när både barn och personal hålls friskare. När koncentrationen blir bättre och behovet av extra assistenter således blir mindre. Ja, kanske, om vi är tillräckligt många så...men jag lockas inte precis av tanken, eftersom jag kan redan nu tänka mig vad det innebär...Men margarinet, för sjutton också, margarinet - det ska bort. På något sätt måste vi bli av med margarinet. Nålen i ögat.

...Men när jag plockar upp den unga damen på eftermiddagen får jag höra beröm från de vuxna. Så bra hon hade ätit av precis allting, tagit mer av maten, två stora portioner.... Jag låter mig lullas in i tron att allt nog ändå är suveränt bra. Så bra att de har varm mat på skolan som dessutom smakar så pass gott att damen tar till!

Här är en intressant insändare  i Vetlanda-Posten av en 15-åring som aktiverat sig i Matfusk-debatten, från skolmatsperspektiv. Mer sånt! Också här i Finland!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar