Löv

Vi är inne på slutrakan nu, av skördesäsongen menar jag. Det mest är upplockat ur jorden. De sista rödbetorna drog jag upp förra veckoslutet. De få äppel som dinglar kvar i träden vill antingen inte falla ner eller är så högt uppe att vi inte räcks att plocka ner dem. Jordplätten där jag i år testat mina gröna fingrar börjar också bli färdig för vinterpaus. Pumporna hann aldrig bli till något, kanske för att de inte hade tillräckligt med utrymme, men grönkålen fortsätter att trotsa både kylan och skrottarna som tog de första bladen i början av sommaren. Annars har vi också redan ätit upp alla våra lökar, zucchinin, tomater, potatisar och frilandsgurkor. Om man ska bli självförsörjande så krävs nog lite mer innovation i min stadsodling, annars är man på svältkur innan första snön ens lagt sig...

Men det som ännu återstår är löven. I veckan sa jag åt dottern när vi cyklade till skolan att nu har vi bara en skörd kvar innan vintern: Löven. I år har vi haft en alldeles särdeles vacker höst. Det varma och soliga vädret har gjort att höstens färger har fått briljera i sin egen glans. Oj så jag har njutit av cykelvägen till och från jobbet, över trollebron vid Metviken. Och oj så vacker vår egen gata varit de senaste veckorna, fullspäckad med sprakande färger. Utan ordentlig kamera med mig  har jag istället fått insupa de vackra bilderna här och nu, njuta av dem i stunden. Men snart är alla löv fallna. Över allt i stan hör man ljudet av blåsmaskiner som blåser ihop löven till stora lövhögar. Jag förundras över fenomenet. Vill komma ihåg från barndomen att vi lärde oss att man ska låta löven ligga kvar på marken, som ett varmt täcke under den kalla snön. Den visdomen tycks inte gälla mera. Nu är det steril estetik som gäller. Varje gång jag ser en sådan där blåsmaskin i farten får jag sådan grym lust att plocka fram en stor svart plastsäck i en "rädda löven" aktion. Jag menar, vad är det för vits att detta ypperliga komposteringsmaterial skyfflas ihop och förs bort till stadens avstjälpningsplats med allt annat skräp? Skulle det inte göra mera nytta i hushållens egen kompost, eller som kompost för jordbruket? Istället för alla de där säckarna av komposteringslöv som man kan köpa i trädgårdsbutiken för dyra pengar, varför inte ta tillvara löven som ligger på våra asfalterade vägar (kan hålla med om att asfalten inte behöver något skyddande täcke inför vinter)?

Så i går på eftermiddagen jobbade jag med att samla ihop tillräckligt med löv från vår egen uppfart så att det räcker för hela året. Arbetet var så givande att hade det inte varit för att vi blev extempore inbjudna till nya bekanta i grannskapet så skulle jag ha fortsatt samla löv längs med vägen, innan någon hinner dit med sin blåsmaskin...Kanske lika så bra att jag blev avbruten... annars skulle nog hubben snart ge ifrån sig ett ramarskri när förrådet fyllts med stora svarta plastpåsar fyllda med... löv.

Men lustigt nog, jag tycks inte vara den enda som går omkring och funderar på vikten av löv. Idag fick jag ett nyhetsbrev med länk till bloggen "Economics of Happiness", där senaste inlägg handlar just precis om detta: lövens vitala roll i naturen. Jag tyckte speciellt mycket om den här paragrafen:

"In traditional agrarian cultures, where people depend on the surrounding land to provide local food and other necessities of life, fallen leaves take on a precious significance.  They provide mulch for gardens and nutrients for the soil; fed to livestock they are transformed into milk, wool, meat, and energy for all manner of work. To such cultures, the idea of leaves, branches, grass and the rest being a burdensome irritation to be stuffed into plastic bags and shipped away on diesel trucks would seem irrational, bordering on mad."

 Så alla ni med hushållskomposter, tjupp, tjupp - fram med säcken och samla, samla!