29.12.13

Om rötter, Nicolasa Quintremáns och mina egna

De finlandssvenska dagstidningarna fyller dessa dagar sina spalter med reportage om var vi känner att vi hör hemma, för vilken ort bultar vårt hjärta? En stor undersökning som de genomfört under de senaste månaderna. Den här bloggen handlar ju en hel del om just sånt: en rotlössjäl flyttar hem. I tidningsspalterna låter det så enkelt, eller också har de hittat intervjuobjekt som på riktigt hittat hem. Om någon skulle fråga mig var jag hör hemma så skulle jag inte kunna svara, jag antar att jag ännu är på väg ditåt hållet. Den här texten skrev jag redan för en tid sedan, publicerade den och tog sedan bort den, kändes inte rätt. Men en händelse på julafton gjorde att jag kände att dessa reflektioner över rötter bör få komma ut i det offentliga.

På julafton druknade Nicolasa Quintreman i den artificiella sjön Ralco i Chile. Hon var en av Pehuenche-systrarna som var emot bygget av den spanskägda kraftverksdammen. En lång historia där kanske den viktigaste ingrediensen var att dessa två systrar lyckades öppna ögonen på den chilenska eliten (president Lagos) om att det finns saker som inte går att lösa monetärt, att det finns folk som är redo att försvara den plats där de hör hemma oberoende hur mycket eliten bönar och ber om deras samtycke. Tyvärr ledde inte systrarna Bertas och Nicolasas kamp mot storbolaget Endesa till något konkret, dammen byggdes, deras gamla hembygd fylldes med vatten och floden där de sökte sin spirituella kraft blev ett stillastående vatten som nu ser till att vattenkraften kan generera elektricitet för övriga landet. Dammen blev också Nicolasas död. Hon flyttade aldrig från sitt hem men dammen kom nära inpå hennes gård och på julafton hittades den halvblinda Nicolasa död i vattnet. Systrarnas kamp har ändå lett till en sådan medvetenhet bland chilenarna att alla planerade vattenkraftverk, den kändaste är Hydroaysén, inte kunnat genomföras. Men vad systrarna Quintremans kamp mest av allt visar är hur viktigt det är med rötter, djupt sammanflätade rötter mellan människorna och naturen.

Här kan du se en vacker dokumentär om systrarna Quintremans tankar om sin hemort och vattenkraftsbygget (filmad 2002): Berta y Nicolasa, las hermanas Quintreman.
Captura BERTA Y NICOLASA - Las Hermanas Quintreman - Documental (2002)
Nicolasa Quintremán

Och så över till mina egna funderingar kring mina rötter, tankar som väcktes till liv just när vi var på väg att resa över till Chile igen i november. Tankarna är inspirerade både av dagstidningarnas förfrågan om för vilken ort mitt hjärta bultar och (bl.a.) systrarna Quintremans berättelse (som jag vid det tillfället endast kände till i stora drag), men också de intervjuer jag gjorde förra året under mina fältstudier i Chile. Varsågoda:

När vi steg av tåget i Böle på vår långa färd mot Chile och tog rulltrapporna upp till station slog det mig att det som brukade vara vardag för mig och barnen, att stiga på och av tåg, åka rulltrappor på tågstationer, inte längre är det. Det kändes helknasigt att röra sig med två barn på en överbefolkad tågstation. Konstigt, för ett år sedan var det en del av vårt liv. Och ingen av oss tänkte på det som något annorlunda, det var vardag. I bilen på väg till våra kompisar sa dottern till mig; det känns konstigt att vara här, det är inte mitt hem mera men ändå är det en del av mig, jag hör hemma här, men också i  min nya stad. Jag förstod henne så väl. Och jag kände mig skyldig... genom flytten har min dotter blivit en rotlös själ, precis som hennes mor. Och jag börjar då filosofera och fundera på det här med rötter. Kan man odla dem? Eller finns rötter bara på ett ställe, där man hör hemma, där man vuxit upp? Och är rötter i stan lika starka som rötter på landet, där de tenderar vara välförankrade i jord och natur istället för byggnader och platser?

Svårt det där, för länge sen och till viss mån ännu (eller ganska stor mån skulle jag våga påstå) kände jag att min hemstad var stället där jag kände mig väldigt rotlös och rastlös. Ville bara bort. Hörde inte hemma här fast jag alltid bott här, hela mitt liv. Men vart ville jag egentligen? Bara vidare, ständigt på äventyr. Jag tänkte mig ett liv som diplomat, eller expatriat, eller något annat som skulle ge mig möjlighet att ständigt leva i en rotlös värld. Nu känner jag att jag har rötter lite varstans och att de alla är värdefulla på sitt sätt, de är en del av mig. I förorten i Helsingfors ligger rötterna i lekparkerna, på de krokiga vägarna, i huset där vi bodde, hos vännerna med barn i samma ålder som min förstfödda. I Santiago ligger rötterna hos min mans släkt, jag känner att jag hör hemma med dem också, de är en del av mig och jag är en del av dem. Och här där vi bor nu finns de gamla barndomsrötterna, min egen lekpark, sandstranden, isen på vintern, jordgubbslandet som en gång var, sommarstugan med blåbärsparadiset, den förfallna byggnaden där vår närbutik, post, och kiosk en gång fanns. Men inget, absolut inget som får mig att känna att åååh, nu är jag hemma - det är här jag hör hemma. Bara små fragment överallt.

Genom mina studier har jag blivit allt mer övertygad om att de som har de starkaste banden till den ort, den plats eller det territorium där de känner att de och deras familj hör hemma, är också de som bäst kan försvara den platsen från miljöförstörelse och elände (se systrarna Quintreman ovan). Det är de som under inga omständigheter är villiga att sälja sin jordplätt eller ge upp sin platsidentitet för att ge utrymme för investeringar med katastrofala miljökonsekvenser. De är moder jords främsta försvarare. Så vad händer när vi släpper greppet om platsen där vi egentligen hör hemma? Slutar vi bry oss om dess skönhet, eller kan vi ens försvara den längre? När vi en gång brutit upp, finns det någon väg tillbaka? När släppte vi "moderna människor" greppet om våra rötter? Är det en produkt av globaliseringens seduktiva utbud av nya upplevelserna eller får vi gå längre tillbaka i tiden, till tider när spirituell övertygelse frånkopplades från naturen (läs: lutherska statskyrkan)? Är det här kanske kärnan i varför miljöförstörelsen är så utbredd idag? Har vi slutat bry oss om naturen då naturen blivit något abstrakt utan koppling till våra rötter eller identitet?

Sånt kan jag gå omkring och tänka på då min dotter säger att det känns konstigt att vara tillbaka där hon egentligen hör hemma. Hur hittar vi hem igen? Kan man odla rötter? Och för vilken plats bultar mitt hjärta så där på riktigt på riktigt?

2 kommentarer:

  1. Jag är också en rotlös själ, för tio år sen nånting räknade jag antalet adresser jag bott på. Landade på därvidpass 15, men då inkluderade jag sommarvistelser utomlands också pga jobb. Så med den erfarenheten vill jag säga att det är möjligt att odla ens rötter, men inte i en fysisk mylla nödvändigtvis. Många gör ju det och trivs med det. Jag har mina rötter djupt ner i en ideologisk mylla, en tankeföreställning eller perspektiv som följer mig vart jag än går. Oberoende av geografisk plats så är jag hemma och överallt finns det näring till mina rötter. Och med 30+ perspektivet jag har nu så tänker jag ibland att det kanske snarare är i en känsla, eller en tillvaro, jag rotat mig? För i storstan kände jag mig rotad som ung och energisk, medan jag numer som småbarnsmamma är rotad i landsbygden. Olika faser i livet premierar olika behov och de tillgodoses bäst på olika platser. För mig är det här lustigt nog inte motsägelsefullt, att jag rotat mig i ett synsätt på världen (metanivå) och i en känsla eller en tillvaro (mikronivå). Då kan makronivån, den fysiska lokaliteten, vara vilken som helst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag börjar mer och mer inse att rötter är något man odlar inåt, till sitt eget sanna jag. Rotlöshet uppstår när man tappar kontakten till sig själv. Systrarna Quintreman värderade sitt egenvärde högre än de yttre krafterna (eliten), det fanns inget monetärt värde i att förflyttas och tappa kontakten med sitt inre och sin identitet. Mitt inre är inte direkt sammankopplat med en plats, men det betyder inte att jag ska behöva känna mig rotlös för det!

      Radera