17.10.15

Mina tankar om bloggvärldens ljus och mörker

I ett skede trodde jag att bloggvärlden skulle vara den som kommer att förändra världen här bakom skärmen Jag såg otroliga möjligheter i det fria flödet av fria tankar. Och jag såg hur människor vaknade upp, steg upp ur soffan och tog ett steg i ny riktning. Spännande saker började hända. Och det gör de fortfarande. Om jag tänker på mitt liv nu och mitt liv för säg 7-8 år sedan så är graden av min personliga medvetenhet för evigt förhöjd. Jag tror inte detta hade varit möjligt utan sociala media och vissa (mest utländska) bloggar. Så ja, bloggvärlden har öppnat mina ögon till nya verkligheter och nya infallsvinklar. Vissa bloggar har stöttat mig i mina livsval (här tänker jag främst på matbloggarna i USA som fick mig att tro på det jag upplevde så starkt då det inte fanns mycket till stöd i min egen omgivning) andra har gett mig underhållning och vägkost för att utveckla egna filosofier. Vissa har varit likasinnade som jag haft glädjen att få lära känna på riktigt, bakom skärmen. Så skoj med nya vänner för livet!

Men min tro på bloggvärlden som den revolutionerande kraft som ska få hela mänskligheten att vakna upp, ta sig i kragen och fixa till alla världens bekymmer, ja den har bleknat. Det är ett nyktert bleknande. Ett vackert sådant. Smärtan jag upplevt i mitt eget uppvaknande är inget jag vill att någon annan ska behöva gå igenom. Det gör ont, fruktansvärt ont. Och det är svårt att ta sig ur den situationen. Den smärtan är förlamande och därför tror jag att det är en onödigt plågsam väg att vandra. Min egen smärta är inte längre påtaglig, jag går för det mesta omkring i ett lyckorus över hur fantastiskt fint livet kan vara trots alla världens bekymmer. Men jag förstår de som värjer sig och väljer att inte ta en djupdykning in i den smärtan. Jag vet inte ens om det är nödvändigt att alla upplever den. Varför skulle vi behöva plåga oss själva egentligen?

Jag har med åren insett att bloggvärlden inte skiljer sig så värst mycket från livet bakom skärmen förutom då det gäller geografi; vi kan alla träffas online oberoende var vi bor så länge vi talar samma språk (även den biten kan google fixa om man är riktigt intresserad). Bloggvärlden reproducerar social samvaro precis som i verkliga livet. Man väljer vem man umgås med på basen av egna (gemensamna) intressen. Klickar uppstår och det är fine. Vi har alla vår egen väg att vandra och bloggar kommer inte att förändra våra vandringsled destu mer än att koppla ihop oss med andra som råkar vandra i vår egen närhet. Att se bloggvärlden som en stöttande gemenskap där man själv väljer i vilka kretsar man rör sig handlar inte om att välja varken ytlighet eller djup utan om just det: gemenskap. Det är därför beklämmande att den mörka sidan av bloggandet ska vara så otroligt vanlig. Med den mörka sidan menar jag förstås den där fula och nedlåtande kommentarerna som skapar rädslor bland bloggare att våga gå in på ämnen som berör och ger ännu mer känsla av samhörighet och gemenskap. Alla som bloggar med öppet kommentarsfält tycks känna till den här sidan. Den skapar rädslor som inte borde existera över huvudtaget. Och det är beklagligt. Fruktansvärt beklagligt. Men på samma gång tror jag att öppna och ärliga bloggar i långa loppet ger mer än de tar. För varje illvillig kommentar brukar det finnas flera godhjärtade kommentarer. Ju mer man ger destu mer får man. Och det är väl därför bloggvärlden förtrollat många driftiga kvinnor. Ibland kan jag tycka att männen kunde må gott av att pröva på hur det känns att producera sådana bloggar. Skulle den mörka sidan av bloggandet bli mindre påtaglig då? Skulle det skapa bredare vandringsled på våra online vägar genom livet?

Kanske.

I mitt eget bloggande har jag valt att aldrig låta den mörka sidan välja vilken väg jag vandrar. För tänk om jag hade låtit den styra, tänk hur många av dessa fantastiska människor som jag mött på min egen vandring  aldrig hittat fram till mig? Känns som om jag i så fall hade valt att själv vandra i mörker, ensam och övergiven. Ljus skingrar mörker och jag låter mitt eget ljus skina så starkt att det inte går att släcka av yttre influenser.

Kära bloggvänner, njut av era bloggliv och se till att de ger er den färdkost ni behöver!

4 kommentarer: